|
Rasstandard
för
Collie Långhår
&
Amerikansk Cocker Spaniel
Collie Långhår
Hemland: England
Bakgrund / ändamål:
Långhårig collie är en av de äldsta brittiska raserna, ursprungligen från norra England och Skottland, där den användes som vallhund.
Vid 1870-talet började collien renavlas exteriört och vann snabbt i popularitet. Rasen delades så att en korthårs- och en långhårsvariant uppstod. De båda hårlagen har dock korsats med varandra hela tiden.
Rasen kom tidigt till Sverige och på kontinenten och i England utbildades ett stort antal hundar till sanitetshundar (räddningshundar).
Långhårscollien är en brukshund och skall som sådan kunna utföra ett hårt arbete. Den fungerar även utmärkt som familjehund. Till lynnet skall den vara vänlig, alert och samarbetsvillig.
Helhetsintryck:
Collien anses vara en hund av stor skönhet, som står med stolt värdighet utan att någon del år oproportionerlig och stör helheten. Dess fysiska byggnad måste uppfylla kravet på styrka och rörlighet utan att vara grov eller klumpig. Det rätta collieuttrycket, ett synnerligen viktigt begrepp, uppnås genom fullkomlig balans mellan och i kombination av skalle och nosparti, kompletterat av korrekt placerade ögon av korrekt färg, form och storlek samt korrekt ansatta och burna öron.
Collien är vänlig till sinnelaget utan spår av nervositet eller aggressivitet.
Huvud:
Huvudets form är av stor betydelse och skall vara i proportion till hundens storlek. Både framifrån sett och i profil liknar huvudformen i stort sett en avtrubbad jämn kil. Hjässan skall vara flat. Från öronen avsmalnar huvudets sidor gradvis mot den svarta nosen, utan vare sig markerade kinder eller snipigt nosparti. Sett i profil skall hjässlinjen och noslinjen vara parallella och raka av samma längd, uppdelat av ett litet, men urskiljbart stop (pannavsats). Mitt emellan de inre ögonvrårna, som också är centrum för ett korrekt placerat stop, ligger mittpunkten för huvudets hela längd. Nospartiet skall vara mjukt avrundat, inte kantigt. Underkäken kraftig och välmarkerad. Skallens djup från ögonbrynen till undersidan av underkäken får aldrig vara överdrivet. Nosspegeln skall alltid vara svart.
Ögon:
Mycket viktigt kännetecken, som ger det milt vänliga uttrycket. Medelstora (aldrig riktigt små), mandelformade ögon med något snedställd placering. Färgen mörkbrun, undantag gäller för blue merle, där ögonen ofta är blå eller blåfläckiga, helt eller delvis, antingen det ena eller båda ögonen. Blicken är intelligent och uttrycker vakenhet och livlighet vid lystring.
Öron:
Små, inte för tätt tillsammans på hjässan, men inte heller för långt isär. I vila bärs de bakåtlagda, men reses vid lystring så att ungefär 2/3 av örat är upprätt medan 1/3 tippar framåt, nedåt av sig själva.
Bett:
Tänderna skall vara tillräckligt stora, käkarna kraftiga, med ett perfekt, jämnt och fullständigt saxbett, dvs överkäkens tänder sluter väl till om underkäkens och är placerade i rät vinkel till käkarna.
Hals:
Muskulös, kraftfull, förhållandevis lång med väl välvd nackbåge.
Kropp:
Något längre i förhållande till höjden, ryggen fast med en lätt förhöjning över länden. Revbenen väl välvda, djup bröstkorg, tämligen bred bakom skuldrorna.
Fram- och bakben:
Skuldrorna skall vara sluttande och välvinklade.
Frambenen raka och muskulösa, varken inåt- eller utåtvridna armbågar med medelkraftig benstomme.
Bakbenen skall ha muskulösa lår, underbenen torra och seniga, knälederna välvinklade. Hasorna korta och starka.
Tassar:
Ovala och välutvecklade trampdynor. Tårna välvda och tätt slutna. Baktassarna något mindre välvda.
Svans:
Så lång att sista svanskotan når åtminstone till hasleden. Bärs lågt, när hunden är lugn, men med något uppåtböjd svanstipp. Får bäras högt när hunden är upphetsad, men aldrig in över ryggen.
Rörelser:
Rörelserna är ett utpräglat kännetecken för rasen. En välbyggd hund har aldrig utåtvridna armbågar, men rör sig trots det med framtassarna förhållandevis nära varandra. Flätande, korsande eller paddlande rörelser är i hög grad otillfredställande. Bakbensrörelserna sedda bakifrån skall vara parallella från hasleden till marken men inte för trånga, sett från sidan är rörelserna flytande. Bakbensrörelserna kraftfulla med ordentligt påskjut. Ett tämligen långt steg är önskvärt och skall vara lätt och till synes utan ansträngning.
Päls:
Pälsen följer kroppens kontur och är mycket tät.
Täckhåret är strävt och känns strävt att vidröra, underullen mjuk, ullig och mycket tät, så den nästan döljer huden. Manen och bröstpälsen är mycket riklig, masken (ansiktet) korthårigt. Örontopparna korthåriga men längre hår nedåt basen, frambenen skall ha rikliga fanor, bakbenen ovanför hasorna skall vara rikligt hårbeklädda men nedanför korthåriga. Håret på svansen skall vara mycket rikligt.
Färg:
Tre erkända färgvarianter. Sobel och vit, trefärgad och blue merle.
Sobel:
Alla nyanser från ljus guld till djup mahogny eller skuggad sobel. Ljus halm- eller krämfärg är absolut inte önskvärt.
Trefärgad:
Övervägande svart med djupt gulbruna (tan) tecken på huvudet och benen. En rostig färgton i överpälsen är absolut inte önskvärt.
Blue Merle:
Övervägande klar silverblå fläckad och marmorerad med svart. Djupt gulbruna tecken föredras, men frånvaron ger inget kvalitetsneddrag. Stora svarta fläckar, skiffergrå färg eller rostig färgton i antingen över- eller underpälsen är absolut inte önskvärt.
Vita tecken:
Alla ovannämnda färgvarianter skall ha mer eller mindre av den typiska vita collieteckningen.
Följande tecken föredras: Vit krage eller delvis, vitt bröst, ben och tassar, vit svanstipp. En bläs får finnas på nosen eller skallen eller bådadera.
Mankhöjd:
Hanhund 56-61 cm.
Tik 51-56 cm.
Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.
 
CEA Collie Eye Anomaly
Vad är CEA?
CEA, Collie Eye Anomaly. Vad collie betyder är väl känt, liksom att eye betyder öga. Anomaly betyder avvikelse från det normala. Man kan då ställa sig frågan vad är det normala? För att göra det lite enklare för sig kan man säga att det normala är det som de flesta har.
De symtomeller tecken man ser vid CEA indelas i primära och sekundära symtom. Primära symtom delas in i chorioretinal dysplasi (CRD), som graderas i tre olikasvårighetsgrader, lindrig, måttlig och kraftig, och colobom. Sekundära symtom, de som är följder av problemet, indelas i näthinneavlossning och blödning i ögat.
När man började ögonlysa collies för att hitta och diagnostisera CEA var den rådande uppfattningen i föregångslandet USA att man skulleanse att hunden antingen var behäftad med CEA eller inte. Graderingen av CRD som finns i Sverige är i stort sett en unik företeelse, och det har visat sig att graderingen var en mycket klyftig åtgärd. Graderingen kan, har det visat sig, ha stora konsekvenser för aveln. Anledningen till att vi här i Sverige fick denna gradering, liksom att registret för CEA utformats som det har, är till stor del Åke Hedhammars förtjänst.
Primära symtomhos valpar
Hur ser CRD-förändrningarna ut?Ju yngre valpar man tittar på, desto större chans har man att hitta CRD-förändringar - om de finns. Det finns dock vissa hinder mot att man tittar på för unga valpar, dels att de inte öppnar ögonen förrän efter ett par veckor, och dels att det tar tid innan hornhinnan klarnar såpass att man kan titta in i ögat och se ögonbottnen. Tidigare än fem veckors ålder brukar man inte vilja spegla ögonen på valpar, av ovan sagda anledningar.
Den normala färgen i ögonbottenpå valpar är olika nyanser av grått – färger som det mänskligaögat har svårt att skilja mellan. Även blodkärlen i näthinnan kan ses tydligt, liksom synnerven. Vid lindrig CRD blir ett litet område mer rosafärgat i allt det gråa, och det är blodådrorna i lagret under näthinnan som lyser igenom. Vid måttlig CRD är skillnaden inte bara en storleksökning på förändringen, utan även en förändring i färgnyansen. Vid måttlig CRD ses även vitt i det rosa, och då är det ögonvitan som man ser. Vid kraftig CRD är det inte bara en stor förändring och synlig ögonvita, utan även blodkärlen har en slumpartad utbredning och storlek som avviker kraftigt från vad som är normalt. CRD sitter alltid i den del av ögonbottnen som vetter mot tinningen.
Primära symtom hos vuxna hundar
Hundar med normal pälsfärg, dvs inte blue merle-hundar, har bruna ögon, somofta är en föraning om att ögonbotten är pigmenterad. Delar av det ljusblågrå utseendethos valpen har förändrats till ett ljusåterspeglande skikt, kallat tapetum lucidum, som kan gå i gula, gröna eller orange färgtoner. Det är detta skikt som ses då man t ex lyser en katt i ögonen nattetid, ögonen ser ut att vara självlysande. Syftet med detta skikt, tapetum lucidum, är att öka reflektionen av ljuset, så att det passerar syncellerna i ögat två gånger. Skiktet är mest utbrett hos köttätande djur och är en av anledningarna till att dessa ser mycket bra i skymningsljus.
Hos vuxna hundar täcker tapetum lucidum över mycket av de CRD-förändringarna man kan se hos valpar. Detta innebär att det är inte önskvärt att bedöma förekomsten av CRD hos vuxna hundar, utan det som är mestintressant är förekomsten av colobom. Colobom är en defekt i synnerven och sitter alltid i trakten av synnervens mynning i ögat. I ett större eller mindre område av synnervshuvudet ses en fördjupning med onormala nervtrådar. Man kan bedöma djupet på colobom. De kan vara ganska djupa, upp till 7 mm. Små colobom ger inte nödvändigtvis hunden problem, men större colobom kan leda till blindhet eller komplikationer som näthinneavlossning eller blödningar i ögat. I ett helt normalt öga kan det finnas en liten fördjupning mitt i synnerven, vilket gör det ännu svårare att diagnostisera små colobom hos valpar. Synnerven hos en vuxen hund är normalt lika tjock som ena ledningen i en tvåledningssladd.
Colobom ökar risken för näthinneavlossning. CRD är ett symtom som hör ihop med colobom. De förändringar som klassas som lindrig CRD påverkar med all säkerhet inte synen, men är en genetisk markör på sjukdomen CEA. Kraftig CRD kan, enligt Berits mening, öka risken för näthinneavlossning, men detta är inte bevisat.
Sekundära symtom av CEA
Vid total näthinneavlossning har hela näthinnan lossnat och sitter bara fast kring synnervshuvudet. Näthinnan hänger som en slöja i ögat. Tillståndet leder till total blindhet och kan vara medfött eller drabba hunden senare i livet, dock oftast innan hunden blir ett år. Hunden kan också drabbas av partiell eller en mindre näthinneavlossning. Det kan vara mycket svårt att förstå vad det är man ser när man tittar på en avläkt näthinneavlossning. Bilden blir lite suddigt just i det området, eftersom näthinnan är delvis lossnad och ligger inte i samma fokus som resten av ögonbottnen. Partiell näthinneavlossning leder till kraftigt nedsatt syn eller blindhet. Syncellerna i det området där avlossningen skett är så skadade att de inte längre fungerar.
Blödning i ögat är ovanligt men ses ibland. Det uppkommer då det sker en blödning i små kärl som finns i anslutning till näthinnan, och ögat fylls helt eller delvis med blod. Blodfyllnadsgraden i ögat kan variera, men blodet försvinner som regel inte helt när blödningen väl uppstått. Blodfyllnaden orsakar dock i allmänhet ingen tryckhöjning i ögat, så tillståndet i sig är inte smärtsamt för hunden, men orsakar en synnedsättning eller vanligare total blindhet.
Olika ögonfärger och CEA
Normalt när man letar efter CRD så tittar man efter färgskiftningar i ögonen. I ett blue merle-öga, där iris är blå eller vitaktig, finns ibland inga hållpunkter kvar. Man ser hela åderhinnan då det inte finns något pigment i hela eller delar av skiktet närmast under näthinnan. Det innebär att lindriga CRD kan vara svåra att fånga upp i dessa ögon. I vuxen ålder saknas ofta tapetum lucidum helt eller delvis, och man kan fundera på om dessa ögon ser lika bra i mörker som de bruna. Det finns inte samma förutsättningar för mörkerseende hos hundar som saknar tapetumlagret.
CEA förekommer inom andra raser än collie, och det är Shetland Sheepdog, Border collie och Lancashire heeler. Australian Shepherd har en förändring i ögonen som påminner om men inte riktigt överensstämmer med CEA, utan är värre.
Taget ur artikel skriven av veterinär Marie Berger
Amerikansk Cocker Spaniel
Ursprungsland/hemland: USA
Användningsområde: Stötande och apporterande fågelhund
Helhetsintryck:
Amerikansk cocker spaniel är den minsta av raserna i den amerikanska fågelhundsgruppen. Den skall ha en kraftig, kompakt kropp och ett fint utmejslat, förädlat huvud och ge ett välbalanserat helhetsintryck. Den skall ha raka framben och vara reslig över manken med en rygglinje som sluttar något mot de måttligt vinklade, starka och muskulösa bakbenen. Den kan komma upp i ansenlig fart som den förenar med stor uthållighet. Framför allt skall den vara sund och helt igenom välbalanserad. Det är mer önskvärt med en i alla avseenden välbalanserad hund än en med stora kontrasterande fel och förtjänster.
Viktiga måttförhållanden:
Längdmåttet från bröstben till sittbensknöl skall vara något större än mankhöjden. Kroppen måste ha tillräcklig längd för att möjliggöra parallella och fria rörelser. Hunden får dock aldrig ge ett långt och lågt intryck.
Uppförande och karaktär:
Den amerikanska cocker spanieln skall vara jämn i temperamentet, frimodig och glad utan någon tendens till blyghet. Den skall visa stor arbetslust.
Huvud:
För att huvudet skall kunna ge ett väl proportionerligt intryck i balans med resten av hunden måste följande uppfyllas:
Skallparti: Skallen skall vara rundad men utan överdrift och skall inte heller ha någon tendens till platthet. Ögonbrynen skall vara väl markerade. Partiet under ögat skall vara väl utmejslat.
Stop: Stopet skall vara tydligt markerat.
Ansikte:
Nostryffel: Nostryffeln skall vara tillräckligt stor för att vara i balans med nospartiet. Den skall ha vä1 utvecklade näsborrar typiska för en jakthund. Den skall vara svart hos de svarta, black/tan samt svart och vita hundarna. Övriga färger får ha svart, brun eller leverfärgad tryffel, ju mörkare desto bättre. Den skall harmoniera med färgen på ögonlockskanterna.
Nosparti: Nospartiet skall vara brett och djupt. För att vara välbalanserat skall avståndet mellan stopet och nosspetsen vara hälften av det från stopet upp över hjässan till nackknölen.
Läppar: Överläppen skall vara vä1 utfylld och tillräckligt djup för att täcka den undre käken.
Käkar/tänder: Käkpartiet skall vara fyrkantigt och jämnt. Tänderna skall vara starka, sunda och inte för små. Saxbett. Kinder: Kinderna skall inte vara markerade.
Ögon: Ögongloberna skall vara runda och riktade rakt fram. Ögonkanterna skall ge ett lätt mandelformat intryck. Ögat skall varken vara insjunket eller utstående. Färgen på iris skall vara mörkt brun, ju mörkare desto bättre i allmänhet. Uttrycket skall vara intelligent, alert, milt och tilltalande.
Öron: Öronen skall vara lobformade, långa och tunna. De skall vara väl behårade och inte ansatta högre än i linje med undre ögonlockskanten.
Hals:
Halsen skall vara tillräckligt lång för att nosen med lätthet skall nå marken. Den skall vara muskulös och utan överflödigt halsskinn. Den skall resa sig kraftfullt från skulderpartiet och vara något välvd samtidigt som den smalnar av mot huvudet.
Kropp:
Rygglinje: Rygglinjen skall slutta något mot den muskulösa bakdelen.
Rygg: Ryggen skall vara stark och slutta mjukt från skuldra till svansansättning.
Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara djup och minst nå till armbågarna. Dess front skall vara tillräckligt vid för att ge nödvändigt utrymme för hjärta och lungor men inte så att den hindrar de parallella frambensrörelserna. Revbenen skall var djupa och väl välvda.
Svans: Svansen skall vara ansatt och bäras i linje med ryggen eller något högre. Den skall aldrig bäras rakt upp som hos en terrier eller så lågt att hunden verkar blyg. I aktion skall svansrörelserna vara livliga.
Extremiteter:
Framställ:
Helhetsintryck: Frambenen skall vara parallella, raka och muskulösa med kraftig benstomme. De skall vara ansatta tätt intill kroppen och väl under skuldran. Det är tillåtet att ta bort sporrarna.
Skulderblad: Skuldran skall vara väl tillbakalagd och med överarmen bilda en vinkel på ca 90°, vilket tillåter fria och vägvinnande frambensrörelser. Skuldran skall vara renskuren och sluttande utan att vara framskjuten och så placerad att skulderbladsspetsarna har en vinkel som tillåter en väl välvd bröstkorg.
Armbåge: Sedd från sidan skall, om hunden står rakt med frambenen, armbågen ligga rakt under skulderbladets högsta punkt.
Mellanhand: Mellanhanden skall vara kort och stark.
Tassar: Tassarna skall vara kompakta, stora, runda och väl slutna med starka trampdynor. De får varken vara inåt- eller utåtvridna.
Bakställ:
Helhetsintryck: Höfterna skall vara breda och bakstället väl rundat och muskulöst. Bakbenen skall sedda bakifrån vara parallella såväl stillastående som i rörelse. De skall vara muskulösa med kraftig benstomme. Det är tillåtet att ta bort sporrarna.
Lår: Låren skall vara kraftfulla och välformade.
Knäled: Knäleden skall vara stark och stadig såväl stillastående som i rörelse. Den skall vara måttligt vinklad.
Has: Hasen skall vara stark och lågt ansatt.
Tassar: Baktassar som framtassar.
Rörelser:
Trots att amerikansk cocker spaniel är den minsta av fågelhundarna i den amerikanska fågelhundsgruppen skall den ha typiska jakthundsrörelser. En nödvändig förutsättning för goda rörelser är balansen mellan fram- och bakställ. Det starka, kraftfulla bakstället skall ge gott påskjut. Samtidigt måste hunden vara så välkonstruerad i skuldra och framben att den utan svårighet får ett vägvinnande steg framåt som balanserar den påskjutande kraften från bakstället. Framför allt skall rörelserna vara samordnade, mjuka, obesvärade och vägvinnande. Överdrivet livliga rörlser får inte förväxlas med korrekta rörelser.
Päls:
Pälsstruktur: På huvudet skall pälsen vara kort och fin. På kroppen skall den vara av medellängd med tillräcklig underull för att ge ett gott skydd. Öron, bringa, buk och ben skall vara rikligt behårade men inte överdrivet så att de rena linjerna eller rörelserna döljs eller påverkar den amerikanska cocker spanielns utseende och funktion som måttligt pälsad jakthund. Pälsens kvalitet är mycket viktig. Den skall var silkig, rak eller svagt vågig och av en kvalité som gör den lättskött. Överdrivet mycket, lockig eller bomullsliknande päls är allvarliga fel. Att använda elektrisk klippmaskin på ryggen är inte önskvärt. All trimning skall göras så att intrycket blir så naturligt som möjligt.
Färg:
Svart: Enfärgad men även black/tan. Färgen skall vara kolsvart. Skiftningar i brunt eller lever är inte önskvärt. En liten vit fläck på bröst och/eller strupe är tillåten. Vitt på andra ställen är diskvalificerande. Övriga enfärgade hundar utom svarta
ASCOB: Alla färger från ljusaste gräddfärg till mörkaste röd inkluderande brun och brun med tan-tecken. Färgen skall vara ren utan skiftningar men en ljusare färg på behänget är tillåten. En liten vit fläck på bröst och/eller strupe är tilläten. Vitt på andra ställen är diskvalificerande.
Parti (Flerfärgade): Två eller flera färger som är väl åtskilda och av vilka en måste vara vit; svart och vit, röd och vit (det röda kan variera från ljusaste gräddfärg till mörkaste rött), brun och vit och roan samt alla dessa färger i kombination med tan-tecken. Tan-tecknen skall helst finnas på samma ställen som hos svarta och övriga enfärgade hundar (ASCOB). Roan räknas till gruppen flerfärgade och kan ha vilket som helst av de vanliga roan-mönstren. Om grundfärgen upptar 90% eller mer är detta diskvalificerande.
Tan-tecken: Tan-färgen kan vara från ljusaste gräddfärg till mörkaste röd och får inte överskrida 10%. Tan-tecken över 10% är diskvalificerande. Tan-tecken hos svarta eller övriga enfärgade hundar (ASCOB) skall finnas på följande ställen: 1. En tydlig fläck över vardera ögat 2. På läppar och kinder 3. På öronens insida 4. På alla tassar och/eller ben 5. Under svansen 6. Eventuellt på bröstet. Varken förekomst eller avsaknad av denna fläck skall bestraffas.Tan-tecken som inte är klart synliga eller som det bara finns spår av skall bestraffas. Tan-tecken som breder ut sig upp över nosen och går ihop skall ocksä bestraffas. Hos en för övrigt tan-tecknad hund ur gruppen svarta eller övriga enfärgade hundar (ASCOB) är avsaknad av tan-tecken på något av de ovan specificerade ställena diskvalificerande.
Storlek/vikt:
Mankhöjd: Idealmankhöjd för hanhund 38 cm Idealmankhöjd för tik 35,5 cm Höjden får variera med en centimeter. Mankhöjd som överstiger 39,5 cm för hanhund och 37 cm för tik är diskvalificerande. Mankhöjd som understiger 37 cm för hanhund och 34, 5 cm för tik skall bestraffas.
Fel: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
Diskvalificerande fel:
Mankhöjd: Hanhund över 39,5 cm Tik över 37 cm
Färg och tecken: De tidigare nämnda färgerna och färgkombinationerna är de enda tillåtna. Alla övriga färger eller färgkombinationer är diskvalificerande. Svart: Vita tecken förutom på bröst och strupe. Övriga enfärgade hundar (ASCOB): Vita tecken förutom på bröst och strupe. Flerfärgade: Grundfärg som upptar 90% eller mer. Tan-tecken: Tan-tecken som överskrider 10%. Avsaknad av tan-tecken hos svarta eller övriga enfärgade hundar (ASCOB) på något av de tidigare ovan specificerade ställena hos en för övrigt tan-tecknad hund.
Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.
 
| 
