Hem
          Hanar
          Tikar
          Valpar
         Planerat
       Utställning
   Tidigare kullar
        Fotogalleri
     Rasstandard

      Nyheter

 

 
                                                                                                                                                                                                                                        
   

 

               

                  Rasstandard                       

                                      för                               

                             Collie Långhår                        

                                                      

                        Collie Långhår                      

                             Hemland: England                            

                              Bakgrund / ändamål:                               
       Långhårig collie är en av de äldsta brittiska raserna, ursprungligen från norra England och Skottland, där den användes som vallhund. 
   Vid 1870-talet började collien renavlas exteriört och vann snabbt i  popularitet.

            Rasen delades så att en korthårs- och en långhårsvariant uppstod. De     båda hårlagen har dock korsats med varandra hela tiden.
         Rasen kom tidigt till Sverige och på kontinenten och i England utbildades  ett stort antal hundar till sanitetshundar (räddningshundar).
         Långhårscollien är en brukshund och skall som sådan kunna utföra ett        hårtarbete.

     Den fungerar även utmärkt som familjehund. Till lynnet skall den vara vänlig, alert och samarbetsvillig.

Helhetsintryck:
Collien anses vara en hund av stor skönhet, som står med stolt värdighet utan att någon del år oproportionerlig och stör helheten. Dess fysiska byggnad måste uppfylla kravet på styrka och rörlighet utan att vara grov eller klumpig. Det rätta collieuttrycket, ett synnerligen viktigt begrepp, uppnås genom fullkomlig balans mellan och i kombination av skalle och nosparti, kompletterat av korrekt placerade ögon av korrekt färg, form och storlek samt korrekt ansatta och burna öron.
Collien är vänlig till sinnelaget utan spår av nervositet eller aggressivitet.

Huvud:
Huvudets form är av stor betydelse och skall vara i proportion till hundens storlek. Både framifrån sett och i profil liknar huvudformen i stort sett en avtrubbad jämn kil. Hjässan skall vara flat. Från öronen avsmalnar huvudets sidor gradvis mot den svarta nosen, utan vare sig markerade kinder eller snipigt nosparti. Sett i profil skall hjässlinjen och noslinjen vara parallella och raka av samma längd, uppdelat av ett litet, men urskiljbart stop (pannavsats). Mitt emellan de inre ögonvrårna, som också är centrum för ett korrekt placerat stop, ligger mittpunkten för huvudets hela längd. Nospartiet skall vara mjukt avrundat, inte kantigt. Underkäken kraftig och välmarkerad. Skallens djup från ögonbrynen till undersidan av underkäken får aldrig vara överdrivet. Nosspegeln skall alltid vara svart.

Ögon:
Mycket viktigt kännetecken, som ger det milt vänliga uttrycket. Medelstora (aldrig riktigt små), mandelformade ögon med något snedställd placering. Färgen mörkbrun, undantag gäller för blue merle, där ögonen ofta är blå eller blåfläckiga, helt eller delvis, antingen det ena eller båda ögonen. Blicken är intelligent och uttrycker vakenhet och livlighet vid lystring.

Öron:
Små, inte för tätt tillsammans på hjässan, men inte heller för långt isär. I vila bärs de bakåtlagda, men reses vid lystring så att ungefär 2/3 av örat är upprätt medan 1/3 tippar framåt, nedåt av sig själva.

Bett:
Tänderna skall vara tillräckligt stora, käkarna kraftiga, med ett perfekt, jämnt och fullständigt saxbett, dvs överkäkens tänder sluter väl till om underkäkens och är placerade i rät vinkel till käkarna.

Hals:
Muskulös, kraftfull, förhållandevis lång med väl välvd nackbåge.

Kropp:
Något längre i förhållande till höjden, ryggen fast med en lätt förhöjning över länden. Revbenen väl välvda, djup bröstkorg, tämligen bred bakom skuldrorna.

Fram- och bakben:
Skuldrorna skall vara sluttande och välvinklade.
Frambenen raka och muskulösa, varken inåt- eller utåtvridna armbågar med medelkraftig benstomme.
Bakbenen skall ha muskulösa lår, underbenen torra och seniga, knälederna välvinklade. Hasorna korta och starka.

Tassar:
Ovala och välutvecklade trampdynor. Tårna välvda och tätt slutna. Baktassarna något mindre välvda.

Svans:

Så lång att sista svanskotan når åtminstone till hasleden. Bärs lågt, när hunden är lugn, men med något uppåtböjd svanstipp. Får bäras högt när hunden är upphetsad, men aldrig in över ryggen.

Rörelser:
Rörelserna är ett utpräglat kännetecken för rasen. En välbyggd hund har aldrig utåtvridna armbågar, men rör sig trots det med framtassarna förhållandevis nära varandra. Flätande, korsande eller paddlande rörelser är i hög grad otillfredställande. Bakbensrörelserna sedda bakifrån skall vara parallella från hasleden till marken men inte för trånga, sett från sidan är rörelserna flytande. Bakbensrörelserna kraftfulla med ordentligt påskjut. Ett tämligen långt steg är önskvärt och skall vara lätt och till synes utan ansträngning.

Päls:
Pälsen följer kroppens kontur och är mycket tät.
Täckhåret är strävt och känns strävt att vidröra, underullen mjuk, ullig och mycket tät, så den nästan döljer huden. Manen och bröstpälsen är mycket riklig, masken (ansiktet) korthårigt. Örontopparna korthåriga men längre hår nedåt basen, frambenen skall ha rikliga fanor, bakbenen ovanför hasorna skall vara rikligt hårbeklädda men nedanför korthåriga. Håret på svansen skall vara mycket rikligt.

Färg:
Tre erkända färgvarianter. Sobel och vit, trefärgad och blue merle.

Sobel:
Alla nyanser från ljus guld till djup mahogny eller skuggad sobel. Ljus halm- eller krämfärg är absolut inte önskvärt.

Trefärgad:
Övervägande svart med djupt gulbruna (tan) tecken på huvudet och benen. En rostig färgton i överpälsen är absolut inte önskvärt.

Blue Merle:
Övervägande klar silverblå fläckad och marmorerad med svart. Djupt gulbruna tecken föredras, men frånvaron ger inget kvalitetsneddrag. Stora svarta fläckar, skiffergrå färg eller rostig färgton i antingen över- eller underpälsen är absolut inte önskvärt.

Vita tecken:
Alla ovannämnda färgvarianter skall ha mer eller mindre av den typiska vita collieteckningen.
Följande tecken föredras: Vit krage eller delvis, vitt bröst, ben och tassar, vit svanstipp. En bläs får finnas på nosen eller skallen eller bådadera.

Mankhöjd:
Hanhund 56-61 cm.
Tik 51-56 cm.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.

 

CEA Collie Eye Anomaly

Vad  är CEA?

 CEA, Collie Eye Anomaly. Vad collie betyder är väl känt, liksom att eye betyder öga. Anomaly betyder avvikelse från det normala. Man kan då ställa sig frågan vad är det normala? För att göra det lite enklare för sig kan man säga att det normala är det som de flesta har.

 De symtomeller tecken man ser vid CEA indelas i primära och sekundära symtom. Primära symtom delas in i chorioretinal dysplasi (CRD), som graderas i tre olikasvårighetsgrader, lindrig, måttlig och kraftig, och colobom. Sekundära symtom, de som är följder av problemet, indelas i näthinneavlossning och blödning i ögat.

När man började ögonlysa collies för att hitta och diagnostisera CEA var den rådande uppfattning i föregångslandet USA att man skulle anse att hunden antingen var behäftad med CEA eller inte. Graderingen av CRD som finns i Sverige är i stort sett en unik företeelse, och det har visat sig att graderingen var en mycket klyftig åtgärd. Graderingen kan, har det visat sig, ha stora konsekvenser för aveln. Anledningen till att vi här i Sverige fick denna gradering, liksom att registret för CEA utformats som det har, är till stor del Åke Hedhammars förtjänst.

Primära Symtom hos valpar

Hur ser CRD-förändrigar ut? Ju yngre valpar man tittar på, desto större chans har man att hitta CRD-förädringar- om det finns.

Det finns dock vissa hinder mot att man tittar på för unga valpar, dels att de inte öppnar ögonen förrän efter ett par veckor, och dels att det tar tid innan hornhinnan klarnar såpass att man kan titta in i ögat och se ögonbotten. Tidigare än fem veckors ålder brukar man inte vilja spegla ögonen på valpar, av ovan sagda anledningar.

Den normala färgen i ögonbotten på valpar är olika nyanser av grått-färger som det mänkliga ögat har svårt att skilja mellan.

Även blodkärlen i näthinnan kan ses tydligt, liksom synnerven.

Vid lindrig CRD blir ett litet område mer rosafärgat i allt det gråa, och det är blodådrorna i lagret under närhinnan som lyser igenom.

Vid måttlig CRD är skillnaden inte bara en storleksökning på förändring, utan även en förändring i färgnyanser.

Vid måttlig CRD ses även vitt i det rosa, och då är det ögonvitan som man ser.

Vid kraftig CRD är det inte bara en stor förändring och synlig ögonvita, utan även blodkärlen har en slumpartad utbredning och storlek som avviker kraftigt från vad som är normalt.

CRD sitter alltid i den del av ögonbottnen som vetter mot

tinningen.

Hundar med normal pälsfärg, dvs inte blue merle-hundar, har bruna ögon, somofta är en föraning om att ögonbotten är pigmenterad. Delar av det ljusblågrå utseendethos valpen har förändrats till ett ljusåterspeglande skikt, kallat tapetum lucidum, som kan gå i gula, gröna eller orange färgtoner. Det är detta skikt som ses då man t ex lyser en katt i ögonen nattetid, ögonen ser ut att vara självlysande. Syftet med detta skikt, tapetum lucidum, är att öka reflektionen av ljuset, så att det passerar syncellerna i ögat två gånger. Skiktet är mest utbrett hos köttätande djur och är en av anledningarna till att dessa ser mycket bra i skymningsljus.

Hos vuxna hundar täcker tapetum lucidum över mycket av de CRD-förändringarna man kan se hos valpar. Detta innebär att det är inte önskvärt att bedöma förekomsten av CRD hos vuxna hundar, utan det som är mestintressant är förekomsten av colobom. Colobom är en defekt i synnerven och sitter alltid i trakten av synnervens mynning i ögat. I ett större eller mindre område av synnervshuvudet ses en fördjupning med onormala nervtrådar. Man kan bedöma djupet på colobom. De kan vara ganska djupa, upp till 7 mm. Små colobom ger inte nödvändigtvis hunden problem, men större colobom kan leda till blindhet eller komplikationer som näthinneavlossning eller blödningar i ögat. I ett helt normalt öga kan det finnas en liten fördjupning mitt i synnerven, vilket gör det ännu svårare att diagnostisera små colobom hos valpar. Synnerven hos en vuxen hund är normalt lika tjock som ena ledningen i en tvåledningssladd.

Colobom ökar risken för näthinneavlossning. CRD är ett symtom som hör ihop med colobom. De förändringar som klassas som lindrig CRD påverkar med all säkerhet inte synen, men är en genetisk markör på sjukdomen CEA. Kraftig CRD kan, enligt Berits mening, öka risken för näthinneavlossning, men detta är inte bevisat.

Sekundära symtom av CEA

Vid total näthinneavlossning har hela näthinnan lossnat och sitter bara fast kring synnervshuvudet. Näthinnan hänger som en slöja i ögat. Tillståndet leder till total blindhet och kan vara medfött eller drabba hunden senare i livet, dock oftast innan hunden blir ett år. Hunden kan också drabbas av partiell eller en mindre näthinneavlossning. Det kan vara mycket svårt att förstå vad det är man ser när man tittar på en avläkt näthinneavlossning. Bilden blir lite suddigt just i det området, eftersom näthinnan är delvis lossnad och ligger inte i samma fokus som resten av ögonbottnen. Partiell näthinneavlossning leder till kraftigt nedsatt syn eller blindhet. Syncellerna i det området där avlossningen skett är så skadade att de inte längre fungerar.

Blödning i ögat är ovanligt men ses ibland. Det uppkommer då det sker en blödning i små kärl som finns i anslutning till näthinnan, och ögat fylls helt eller delvis med blod. Blodfyllnadsgraden i ögat kan variera, men blodet försvinner som regel inte helt när blödningen väl uppstått. Blodfyllnaden orsakar dock i allmänhet ingen tryckhöjning i ögat, så tillståndet i sig är inte smärtsamt för hunden, men orsakar en synnedsättning eller vanligare total blindhet.

Olika ögonfärger och CEA

Normalt när man letar efter CRD så tittar man efter färgskiftningar i ögonen. I ett blue merle-öga, där iris är blå eller vitaktig, finns ibland inga hållpunkter kvar. Man ser hela åderhinnan då det inte finns något pigment i hela eller delar av skiktet närmast under näthinnan. Det innebär att lindriga CRD kan vara svåra att fånga upp i dessa ögon. I vuxen ålder saknas ofta tapetum lucidum helt eller delvis, och man kan fundera på om dessa ögon ser lika bra i mörker som de bruna. Det finns inte samma förutsättningar för mörkerseende hos hundar som saknar tapetumlagret.

CEA förekommer inom andra raser än collie, och det är Shetland Sheepdog, Border collie och Lancashire heeler. Australian Shepherd har en förändring i ögonen som påminner om men inte riktigt överensstämmer med CEA, utan är värre.

Taget ur artikel skriven av veterinär Marie Berger

           

 

                

 

  Kennelträffar
Valpköparbilder